Okej, nu har det gått ett bra tag sen jag skrev i bloggen igen. Sorry about that. Är väl bara inne i en sån period där jag inte riktigt har lust att skriva här. Men jag ska försöka bättra mig.

Något jag har funderat på ett tag nu är mardrömmar, vilket jag har haft rätt många gånger på sistone. Jag har en tendens att minnas en eller två drömmar från varje natt, vilket kan kännas ganska utmattande när man vaknar, och oftast är det inte mardrömmar. Men ibland är det det. Det jag brukar drömma om då är ofta att någon eller några försöker ta sig in i mitt hem, eller någonstans där jag gömmer mig eller känner mig trygg. Och ofta är det inte direkt farliga människor (för det är nästan alltid människor, inte monster eller nåt), men de är alltid konstiga, labila, ryckiga och känns allmänt galna, med överdrivna gester och ansiktsuttryck. Det är riktigt läskigt. De försöker nästan aldrig skada mig, rent fysiskt, men det slutar alltid med att jag inte kan hålla dom ute, och de tränger in mig i ett hörn. Och då börjar jag hyperventilera för att jag är så livrädd, och så lyckas jag ofta väcka mig själv, men då ligger jag istället och halvgråter i sängen när jag vaknar. Inte okej.

Ojojojoj, det var längesen jag skrev. Förlåt. Har varit allmänt upptagen i min hjärna (ovanligt :P) och bloggen har tyvärr blivit lidande. Alas, jag har inget supervettigt att skriva just nu, har en hemtenta i pedagogik att jobba på, men en liten novell kan jag nog bjuda på. Det är min första skräck(-ish) novell, och jag blev nog rätt nöjd. Enjoy :)

I click the remote, lazily watching the TV-screen. There’s nothing on, nothing going on in the world―nothing but death and war and natural disasters, that is. I’m so sick of it. Is there a point to anything, anymore? Or are we all just doomed?

It’s the swift movement of a shadow across my wall that catches my attention, tearing it away from the despair on the TV. I look at the blank surface of the wall, waiting for the shadow to reappear, before I decide that it must have simply been my imagination. I am very, very tired, after all, as always, unable to sleep.

I keep clicking the remote, not really aware of what I’m watching, anymore, just waiting, waiting for something to happen. I’m unfocused enough for my ears to suddenly start picking up on other things, small sounds that I normally wouldn’t pay attention to, in this empty apartment, late at night.

There’s a clicking noise, one that’s not coming from my remote. It’s right outside my window. Probably just a tree branch, I think, not bothering to look over there. However, when the faint clicking becomes a scratching sound, instead, and suddenly begins occurring with an almost suspiciously regular pattern, I slowly glance over at my window. It is closed, and it’s dark outside, and as soon as I look over there, the scratching stops. I wait. After another moment, I turn back to the TV.

It’s only a second, though, before the scratching starts again, slowly transforming into a hollow screeching sound, like someone dragging nails against the window. I flick my eyes back to it, and again, the scratching screeching stops. There’s a bit of a storm outside, the branches of the trees swaying, the wind howling, the rain pelting against the glass. But nothing there to account for such a strange, unnatural sound.

I turn back to the TV, suddenly wanting to focus with all my might on the newscast presenting another 82 casualties-bombing somewhere in the world I can’t pronounce. But as soon as I do, I hear the sound again. It’s slower now, quieter, as though the culprit is taunting me. But there is no culprit, I insist, as I swallow uncomfortably―just the wind and the rain and the trees.

But the wind and the rain and the trees can’t scratch my door, I think, as I suddenly hear something outside my apartment. I refuse to turn to look at it. It’s all in my head, and I am not about to encourage this already irrational fear. I tell myself this, as I deliberately keep my eyes fixed on the TV.

But the scratching becomes more insistent, more clawing and deep, as though whatever it is that’s causing it is trying to get in, now, rather than just get my attention. I swallow hard. The scratching continues, the clawing, the digging, and I feel my breath speed up, my heart suddenly beating louder. Why am I so scared? The sound could be anything. It doesn’t have to be something desperately trying to get into my home, some otherworldly creature out to get me.

But it could be, I think, and that’s enough for me to not look at my door.

Another moment passes, and I notice, to my relief, that the sound has stopped. I wait a second, before I slowly turn to my door. It looks normal, completely inconspicuous, and I feel myself relax. It’s gone. Whatever I imagined there is gone, and I exhale slowly, as I turn back to the TV. Perhaps I should go to bed, I think. This, if anything, proves that I need to sleep.

I get up and make my way over to my TV set, where I press the off-button, making my apartment go completely silent. I straighten, when suddenly, something catches my eye. A shimmer, over there, by my door.

This time, I cannot look away. Instead, I keep my eyes fixed upon my closed apartment door, and after a moment, I see another shimmer, realizing where it’s coming from. It’s the mail slot. The metal flap in front of it is lifting, ever so slightly, reflecting the sparse light coming from the lamp standing on the floor by the couch.

I wait.

When the metal flap moves again, I actually feel my eyes widen, and when the clawing starts again, I feel an icy pit in my stomach. This can’t be happening.

The clawing grows more conscious now, more intent, and I feel my whole body freeze in place. The mail slot opens fully, just enough to get something through, the clawing now accompanied by a hissing, wheezing sound.

And that’s when I see the shadow. It’s dark, darker than I’ve ever seen a shadow be, and as more of it emerges from underneath the metal flap, it begins to take shape. Its shape resembles a hand, at first, but as I watch, it begins to change, its black fingers curling into claws. I feel my heart beating faster, my breathing becoming quick and shallow, as I realize that a hand shouldn’t be able to fit through the mail slot. Or a claw, or whatever it is. It shouldn’t. The wheezing continues, and I suddenly squeeze my eyes shut in fear. This can’t be happening. It can’t.

I wait for a few moments. The wheezing stops, and I hesitate, before slowly opening my eyes again. The mail slot is back to normal, inconspicuous in the lamp light. I exhale. But when it all begins again, there is barely any time to react.

I watch as the shadowy black, clawed hand appears again, but this time, it’s immediately followed by more shadow, more blackness, as whatever this being is forces itself through the mail slot. I watch as the hand hits the floor inside my door, the unnaturally long arm connected to it following right behind, and the being digs its way inside, clawing and twitching with quick, unnatural movements. The mail slot doesn’t distort or change, but still, the creature pushes its way through, accompanied by the hollow wheezing from before.

This time, I can’t watch, and I actually feel the tiniest, terrified whimper escape my lips, before my body tenses, and I run. I cover the distance to my bedroom, where I leap into my bed and pull the covers up over my head. I feel my heart race, as I peek out from underneath the covers. I can see my front door through the open doorway of my bedroom, illuminated by the only lit lamp in the apartment. I watch as the shadowy creature twitches and settles on the floor inside my front door, on all fours, its limbs long and thin and skeletal, its skin transforming from shadowy black to pasty, sickly white. It looks strangely human, but at the same not at all, its entire body putrid and pale and vile, and I can’t see its face―if it has one.

I watch the creature as it wheezes and twitches, before it suddenly stops dead and turns in my direction. There is no face. That’s all I see before I pull the covers back over my head, cowering in my bed, whimpering, and I suddenly find myself reciting prayers and words I haven’t heard since I was a child. I hear a dragging sound, then a swift sweep, and I whisper louder to drown out the noise. And then, suddenly, it’s quiet. I hold my breath. Maybe it’s gone. Maybe I’m safe.

Then, the sudden coldness that spreads through my body makes me want to scream, but as I open my mouth, I feel the panicked sound catch in my throat, as though someone has stolen it away. The putrid, clammy skin that suddenly presses itself against my cheek makes the terror unbearable, and I widen my eyes into the darkness, as a hollow, androgynous voice whispers in my ear.

“Shh.”

Fortfarande sjuk D: hatar det. Har blivit reducerad till ett snörvlande, hostande mähä, och de senaste dagarna har jag låtit ungefär som en blandning av en rökare sen 30 år och grus i en pennvässare. Man tror inte det ska vara så jobbigt att ha fel på rösten, men fan vad handikappande det känns. Jag som älskar att sjunga går ju mest och sjunger för mig själv hela tiden, hela dagarna, men nu kan jag inte göra det. Känns inte okej. Låter kanske dumt, men det får mig att må bra, så att inte kunna sjunga är sjukt jobbigt för mig (även om ingen annan hör det). Så i ren desperation har jag plockat upp min akustiska gitarr igen och övat lite - jag måste ju få någon typ av utlopp för min musikalitet. Jag har ju haft gitarren hur länge som helst, men har aldrig haft tålamod att lära mig ordentligt (curses!), det enda jag egentligen kan är några enstaka ackord och så kan jag klinka fram en massa melodier efter gehör. Måste ju verkligen ta tag i det där ordentligt någon gång snart, jag vill ju så gärna kunna spela och har en fin gitarr till mitt förfogande.

On a happier note så kommer min kära storasyster hit och hälsar på ikväll :D Hon bor i Amsterdam, men ikväll landar hon i Sverige och ska hänga här i Västerås med mig ett par dagar, innan vi åker hem till familjen i Småland. Kommer bli nice. Hoppas bara jag blir frisk tills dess.

Känns som att jag har haft en minst sagt awesome helg, även om jag nu sitter med halsont och inte riktigt kan prata ordentligt (kanske för allas bästa) och har huvudvärk. Men awesome har det varit. Förvirringen som omnämnts i tidigare inlägg kvarstår dock, och försöker att mest inte tänka på det. Out of sight, out of mind, as it were. Om det ändå vore så enkelt. Jag tycker ju att du ska bestämma dig nu och vara lite tydlig, för det här börjar bli lite jobbigt.

Och så kul och konstruktiv tänker jag vara idag. Ha en bra söndag :)

Man har fått höra ända sen man var liten att vänner är det viktigaste man har. Man fick/får alltid höra att kärleken kommer och går, men vänskap består, att man ska hålla fast vid sina vänner, no matter what. Men vad händer om man inte vill vara vänner längre? Och då menar jag inte att man blir osams eller så, utan att man kommer till en punkt där man inser att man inte har någonting gemensamt längre, även om man kanske hade det från början. När man inte har något att säga varandra, när det inte riktigt är kul att ses längre, ska man ändå hålla fast vid det? Jag tycker inte det. Jag är en av dom som förespråkar att göra slut med vänner som det inte funkar med, precis som man skulle göra med vilken annan relation som helst. Om man har en pojkvän som det slutar funka med, att man inte har något att säga varandra längre och man inte saknar varandra längre och inte har kul ihop, då gör man ju slut. Eller hur? Varför skulle det vara så annorlunda med en vän?

Jag har fått skit för denna inställning många många gånger, men jag står fast vid den. Relationer som inte tillför något, som varken en själv eller den andra parten får ut något av, bör avslutas. Man måste inte bråka och vara ovänner, men man låter det rinna ut i sanden, man släpper taget, för det finns ingenting kvar att hålla fast vid. Jag ser inget fel med det. Och det kan vara minst lika jobbigt som att göra slut med en pojkvän/flickvän, men det är för det bästa. Tycker jag iallafall.

Känns illa att säga, men nej, det gör jag nog inte. Jag vill, tro mig, jag vill verkligen. Men det gör jag nog inte. För om jag skulle tro på dig så skulle det betyda att saker går bra, att de går som jag vill, att det här är sant och på riktigt. Och något envist och bittert och sårat inom mig säger att det inte kan vara så enkelt. Men jag vill att det ska vara det. Jag vill verkligen tro på dig och bara finnas i det här ett tag och vara glad. Men det går inte.

Det ryktas att sommaren är räddad. Det ryktas att jag äntligen ska iväg på festival, efter fem år av abstinens (eftersom ingen har velat åka). Det ryktas att jag ska på Peace & Love i sommar. Kan inte göra en smiley stor nog för att beskriva min glädje.

Jag skrev ett Blä-inlägg för några dagar sen, och jag känner nog fortfarande så. Eller, det är nog snarare en blandning av blä och yay. Tvetydigt, jag vet, men ibland blir det liksom så. Ena sekunden går det bra och man är glad och bara ler, och i nästa sekund börjar man ifrågasätta det på ett för det mesta helt irrationellt vis, och så mår man dåligt. Är jag verkligen så bitter redan? Jag är ju fortfarande ung, jag ska inte vara så pessimistisk och rädd för kärlek och glädje, men så fort saker går bra så börjar något inom mig säga emot. För så lätt kan det ju inte vara, så bra kan det ju inte gå. När allt pekar på att saker går bra, varför kan jag inte bara acceptera det och njuta av det och vara glad, även om det sen visar sig att det bara var för den stunden? Varför?

Det är så tröttsamt att tvivla, på sig själv och på saker som händer, att vara så säker på att något bra kommer gå åt helvete att man inte ens lyckas njuta av det fullt ut. För man vet ju aldrig. Man kan ju aldrig vara säker. Jag vill inte tvivla längre. Jag vill kunna bara kasta mig in i det och vara glad över det, även om det inte varar. För varar det så är det ju underbart, såklart, men varar det inte så var det underbart sålänge det höll på, även om jag då hade rätt i slutändan. Jag önskar att jag bara kunde släppa tvivlet och njuta av det, just for now.

P.S. Som synes så har jag nu skitit i fotoutmaningen. För helt ärligt så slutade det vara kul halvvägs in och då ser jag ingen poäng längre. Rawrawr! :)

Ibland vill man bara säga blä till allt. Blä på vädret, blä på tröttheten, blä på när det känns som att saker aldrig går som man vill, blä på den bristande motivationen, blä på otrevliga överraskningar, blä på besvikelse, blä på hembakta brownies som inte ens blev goda, blä på misslyckanden, verkliga eller inbillade.

Jag har många guilty pleasures, men en som jag ofta är riktigt svag för är romantik. Romantik i alla dess former. Och med romantik menar jag inte blommor och choklad eller storslagna gester. Som romantiker är man känslosam och svag för kärlek och skönhet, men man känner och upplever negativa saker precis lika starkt (både på gott och ont, kanske). Men eftersom allt detta kanske inte riktigt går att sammanfatta i ett foto, så väljer jag romantiska filmer som tema för dagen (det är löjligt hur alldeles rörd jag blir när jag ser dom. Pinigt.). Och för att personifiera detta tema tycker jag att det känns passande med en bild från en av de mest romantiska filmer som finns; The Notebook ;)